Ingves har det inte lätt. Sedan 1994 har Sverige haft nettoexport vilket innebär att vi sålt mer varor och tjänster till utlandet än vi producerat. Förr eller senare måste betalningen för detta växlas till SEK vilket sätter press på kronan i riktning uppåt. Dessutom blir en hel del varor faktiskt billigare pga teknisk utveckling och större tillverkningsserier. Eftersom Riksbanken själv satt ett inflationsmål på 2 procent blir deras uppgift som att hålla ner vattennivån i en tunna som sakta, droppe för droppe, fylls med vatten. Visst har dom kraft att skvätta ut någon liter med hjälp av en räntesänkning men dropparna droppar dygnet runt och vinner i längden.

Om man tittar på grafen ovan är det ganska uppenbart att Riksbanken inte fattar vad de håller på med. Vad sägs om att ge fasen i att göra prognoser om de gång på gång visar sig vara fel. Inte nog med att Riksbanken gör prognoser. Ledamöterna baserar dessutom sina beslut på dessa prognoser. Eftersom effekten av en ränteändring tar sisådär ett halvår för att slå igenom baseras besluten på prognoser om hur situationen kommer se ut om ett halvår. Det låter ju fantastiskt bra. Men om prognoserna inte stämmer så blir det inte så bra.

Jag tycker att riksbanken borde hålla sig till det uppdrag de har fått. Att upprätthålla ett stabilt penningvärde. Ett stabilt penningvärde för mig är att kronans värde inte sjunker eller stiger i allt för hög takt. Säg att försöka hålla inflationen på -2 till 2 procent. Det hade varit betydligt enklare för Riksbanken att upprätthålla. Låt vattnet stiga i tunnan bara det inte går allt för fort.

En sådan lösning är naturligtvis inte utan problem. Deflation är politikernas mardröm då massor av statens utgifter, ex barnbidrag och CSN, inte räknas upp med inflationen. När det gäller statens inkomster är det annorlunda då de ofta är av procentuell karaktär, så som Moms och arbetsgivaravgifter. Det innebär i praktiken att utgifterna sakta sänks utan att folket klagar allt för mycket och därför kan valfläsk utlovas var fjärde år. Vidare drar staten in ofantliga summor på vad jag kallar inflationsskatt. Den skatt man betalar när man säljer ett hus man haft i 30 år som egentligen inte stigit i värde men som är mer värt i kronor räknat pga inflationen. Detsamma gäller för värdepapper.

Sist men inte minst kommer ju folket att ägna sig åt fasansfulla sysslan att skjuta upp sin konsumtion. Varför köpa idag om jag kan köpa billigare imorgon? Men som jag argumenterat för tidigare(iofs blygsamt) så tror jag inte det är världens undergång trots allt.

Men hur kommer svenska exportföretag överleva? En sak är säker och det är att vi människor kan ändra referensramar snabbt. Se bara på räntan. Det var inte länge sedan som ett bolån med 8 procents ränta var billigt. Vi får helt enkelt lära oss att det lika gärna kan bli en lönesänkning som en löneökning varje år. Detsamma gäller barnbidraget. Om deflationen håller i sig så får väl politikerna sluta vara så förbannat mesiga och helt enkelt sänka det. När vi ser hur kronan bara blir starkare och starkare och allt man köper bara blir billigare och billigare kommer vi inte tycka att det är konstigt. Det kommer kännas precis lika naturligt som räntorna känns idag. Sanna mina ord.