2013-10-15
Själv äter jag vegetariskt och klarar mig bra med två köksknivar, en Nakiri(se bilden ovan) och en skalkniv. Skalkniven använder jag till skalning och diverse andra pilljobb som att skära ut kärnhuset ur en paprika medans Nakirin används till allt annat.
En nackdel med att ha en massa knivar är att man med en given summa pengar får betydligt sämre knivar i snitt än om man lägger samma summa på två knivar. Dessutom känns det i alla fall som mer jobb att hålla dessa knivar vassa även om det egentligen borde vara ungefär samma på grund av att knivar inte blir slöa av att ligga oanvända.
Jag skulle vilja påstå att även de flesta ickevegetarianer klarar sig fint med två knivar. Det man möjligtvis behöver komplettera med är en filèkniv om man ofta filear fisk och kanske en rejäl kockkniv om man skär stora köttstycken. Men det är inte många som gör det i dagens läge.
Jag har under många år använt en japansk Nakiri i rostfritt stål som jag köpte in för 69 kronor på Clas Olsson när jag pluggade i början av 00-talet. Den är en dröm jämfört med många andra knivar jag provat och går att få riktigt vass.
Men rostfritt är alltid rostfritt och en kolstålskniv går att få ännu något vassare. Den är dessutom lite lättare att bryna. Därför önskade jag mig en Masahiro, Nakiri MC-80 för 595 kr av mina föräldrar när jag fyllde år i somras. Jag var dock inte helt nöjd med finishen på Masahiron så jag bestämde mig för att byta upp mig till en Shiro Kamo Black Dragon(se bild ovan) för 795 kr. Utöver knivarna behöver man ett bryne och där skulle jag rekommendera ett japanskt vattenbryne. Sen bryner man kniven så fort skärpan börjar avta.
Själv tycker jag det är en mardröm att finhacka en lök med en slö kniv men samma jobb är en fröjd att utföra med en vass. En vass kniv går i stort sett utan motstånd rakt och fint som om det redan var ett spår i det man skär. Det blir helt enkelt inte bara lättare att trycka igenom kniven det blir dessutom lättare att skära rakt.
Att laga mat med en vass kolstålskniv är lite annorlunda. Den skall under inga omständigheter utsättas för en plastskärbräda eller ännu värre någon form av glasskärbräda som jag med förvåning sett att det finns. Trä skall det vara och man föser inte det man skurit upp utan att först vända kniven upp och ner med den värdefulla äggen upp. Bladet är inte rostfritt och skall utsättas för väta så lite som möjligt. Därför plockar jag gärna fram allt som skall hackas och hackar allt i ett svep för att sedan skölja av och torka kniven torr med handduk. Man känner sig lite som en TV-kock som först förbereder, sen plockar fram den fina kniven och med lätthet hackar och skär alltsammans fort och effektivt.