Då var det dags att presentera resultatet när det gäller aktieportföljen för 2014. Allt som anges är inklusive utdelningar och efter skatt och omkostnader.

Efter noga övervägande bestämde jag mig för drygt et år sedan vad jag vill jämföra mig mot. Det skall vara en alternativ investering som faktiskt går att göra och valet föll på Avanza Zero i en ISK.

Under 2014 har jag haft en avkastning för aktieportföljen på 12.6 procent. För ränteplaceringar var avkastningen 1.6 procent och för mitt guld 20.4 procent. Totalt blev avkastningen 7.5 procent för allt sammanräknat.

AZ(Avanza Zero) gick upp 13.3 procent efter ISK-skatt.

Tabellen nedan visar en historisk överblick för aktieportföljen och  mitt jämförelseindex som alltså är AZ efter ISK-skatt.

År         AZ   ISK-skatt    Index  Sparatilltusen

2010  24.59 %     0.837 %  23.55 %         33.33 %

2011 -11.62 %     0.750 % -12.28 %         -6.00 %

2012  16.34 %     0.495 %  15.76 %           8.9 %

2013  25.58 %     0.447 %  25.02 %          32.5 %

2014  14.04 %     0.627 %  13.32 %          12.6 %



Medel:                     13.07 %         16.27 %

Ackumulerat:               77.74 %        103.63 %

Som synes har jag inte slagit index och den största orsaken till det är att mitt näst största innehav och tidigare kursraket SCA A har avkastat -13.2 %. Bäst gick Axfood med en uppgång på 49 %.

Jag skall snart redovisa hur hela portföljen ser ut.

Läs också: Resultat 2013

När det gäller antalet besökare fick bloggen en stark inledning av 2014. Detta mycket på grund av att Lundaluppen tog med bloggen i sin blogglista. Sen kom beskedet som skakade om spar och aktiebloggvärlden: Lundaluppen lägger ner. Det i kombination med låg inläggsfrekvens gav en svag avslutning av 2014.

I genomsnitt har jag haft 75 unika besökare per dag. Toppnoteringen för ett dygn var 8 juli med 452 unika besökare.

Flest kommentarer fick inlägget om att jag ser fram emot nästa börskrasch.

Läs också: Spara till tusen 2013

Nu är det dags att sammanfatta 2014 och jag kommer i vanlig ordning dela upp det på flera inlägg.

Först bjuder jag på en sammanställning av de affärer jag gjort under året. I mitt fall är det lätt gjort eftersom det bara handlar om 3 stycken:

Affär Datum      Aktie          Antal Kurs(SEK) 

Köp   2014-04-28 Castellum      800   109.9     

Köp   2014-09-22 Akelius Pref   1040  320

Köp   2014-10-23 New Wave Group 3000  31.4

Läs också: Affärer 2013

Hösten 2013 satte jag upp ett mål som jag har jobbat mot sedan dess.

Målet var att ha en förmögenhet på 2 miljoner kr årsskiftet 2014/2015. För att uppnå det skulle det krävas en månatlig ökning på i snitt 23 500 kr.

Just nu ligger förmögenheten på ca 2.2 miljoner så det målet klarade jag med bravur med hjälp av sparande och allmän börsuppgång.

Dock tycker jag inte riktigt att det var ett bra mål. Målet är allt för beroende av börsutvecklingen på förhållandevis kort sikt. Därför skall jag ha ett annat typ av mål framöver.

Det nya målet är att mina utgifter skall vara mindre än utdelningar och ränteinkomster under de följande två åren. Mina utgifter 2015 och 2016 skall alltså 'betalas' helt utav utdelningar och ränteinkomster erhållna under 2015 och 2016.

Under 2014 hade jag utgifter på ca 93 tusen kr och utdelningar och räntor på ca 48 tusen kr så jag har helt klart lite att jobba med här. Men jag tror inte det är omöjligt. Under 2014 fick jag exempelvis inte utdelning från mina 800 Castellum B som köptes efter utdelningen våren 2014, jag fick inte heller utdelning från mina 3000 New Wave Group som köptes i höstas. Till sist fick jag bara en kvartalsutdelning från mina 1040 Akelius pref. som också köptes i höstas. Bara detta ger en ökning på 22 850 kr på årsbasis vid oförändrad utdelning.

Jag gillar att nya målet inte är direkt knuten till aktiekurser. Fokus ligger istället på utdelningar som i större utsträckning påverkas av hur företagen går snarare än hur marknadsvärderingen ser ut. Jag kommer inte låta målet påverka vilka aktier jag köper. Vid val av placeringar är utdelning en parameter bland flera och skall inte vägas in mer än något annat viktigt.

21:e december publicerades en debattartikel på svd.se. Artikeln var skriven av Marina Fredriksson som är ordförande i Hyresgästföreningen region Stockholm.

Huvudpoängen med artikeln är att belysa att hyresvärdarna har betydligt bättre marginaler än vad de flesta tror. Exempelvis är direktavkastningen i snitt 8.4 procent för hyresfastigheter enligt beräkningar från Hyresgästföreningen där 15 privata fastighetsbolag undersökts. Därmed borde det finnas utrymme för upprustningar utan några större hyreshöjningar.

25:e december kom en replik från Christer Jansson, "bostadspolitisk debattör, tidigare vd Fastighetsägarna Stockholm".

Christer menar att Hyresgästföreningen har svårt för fastighetsekonomi och fakta. Exempelvis har siffran på 8.4 procents direktavkastning beräknats med hjälp av det bokförda värdet av fastigheterna snarare än marknadsvärdet vilket är det korrekta enligt Christer.

Men hallå. Marknadsvärdet styrs ju bland annat av hyrorna. Det hade inte spelat nån roll om hyrorna höjdes till det tredubbla över en natt. Det hade bara fått effekten att marknadsvärdet stigit i motsvarande grad och direktavkastningen hade återigen stabiliserats på ungefär samma nivå som innan. Det är ju för sjutton spekulanternas avkastningskrav som bestämmer vad marknadsvärdet blir.

Missförstå mig inte nu och tro att jag tycker det är mer korrekt att räkna på det bokförda värdet. Jag tycker bara det är en galen diskussion med dåliga argument.

Faktum är att liknande effekter finns när det gäller nyproduktion. Markpriserna styrs av hur mycket stålar en nybyggd fastighet kan dra in och markpriset kommer därmed bli så högt att exploratörens avkastningskrav precis uppnås. Att det knappt byggs några hyresrätter beror inte på att det är omöjligt att få det att gå ihop. Det beror snarare på att det allt annat lika blir högre lönsamhet med andra fastighetsformer.

Marknadsekonomin är grym men alternativen är dessvärre ännu grymmare.

Mitt näst största innehav i aktieportföljen är SCA. Därför har jag funderat en del kring 'skandalerna' med flygresor som skrivits en hel del om på senaste tiden.

För det första kan jag säga att mitt förtroende för media är rejält lågt i dessa sammanhang. Det är väldigt lätt att vinkla en historia åt det håll man själv behagar som journalist. Det finns därtill ett flertal incitament att få till ett bra scoop. Denna kombination gör att media många gånger slår på stora trumman även för små stormar i vattenglas.

Till på köpet är min erfarenhet att media tar ganska lätt på 'tryckfel'. Jag har själv blivit intervjuad i media några gånger och i samtliga fall har det slunkit med felaktigheter i den resulterade artikeln. Inte bara när man själv är omskriven i media utan alla sammanhang där man har en djup inblick i ett ämne märker man att media ofta inte har koll på vad de skriver om.

Därför är jag skeptisk till att döma bara baserat på information inhämtad från media. Tyvärr är det ju inte så lätt att hämta information om dessa ting någon annanstans så mitt ständiga måtto får bli att hellre fria än fälla.

Vidare jobbar jag själv på ett multinationellt företag och kan säga att ledningsgruppen inte reser för att de tycker det är roligt. De snarare hatar att resa men gör det för att jobbet kräver det. Många gånger får de tillbringa en helg på egen hand när de bra mycket hellre hade varit hemma med familj och vänner. Därför har jag svårt att förstå att mycket av kritiken legat i att medpassagerare vid enstaka tillfällen flugit med. Särskilt när det gäller privat-jet. Visst, om man delar kostnaden på antalet passagerare så blir det ju svindyrt att ha med medpassagerare men det är väl knappast relevant. Man borde kolla på merkostnaden för att ta med medpassageraren istället och eftersom man kan anta att planet ändå skulle flyga så är en extravikt på 100 kilo inte hela värden.

Jag tycker själv att det sunda förnuftet skall råda snarare än någon politisk korrekt policy. Det är bättre att en familjemedlem åker med på en resa till en ringa merkostnad än att VDn istället flyger extra hem till en saftig merkostnad. Detta även om det innebär att familjemedlemmen får en 'lyxsemester' bekostad av företaget.

Jag kommer och tänka på Ingvar Kamprads sommarprat i P1 där han berättade om en medarbetare som behövde ta sig till ett viktigt möte med kort varsel och det fanns inga biljetter i ekonomiklass att få tag på. Han frågade då Kamprad till råds om han möjligtvis kunde ta en affärsklassbiljett trots att det var emot IKEAs policy. Kamprad svarade att det inte kom på fråga och rekommenderade istället att han skulle ta en taxi trots att detta skulle bli ännu dyrare än affärsklassbiljetten. Kamprad menade att en policy skulle följas till varje pris. Det här är bara dumt enligt mig.

Slutsatsen i SCAs fall blir för mig att jag tar lätt på skandalen. Jag skulle önska att uppmärksamheten leder till ökad kostnadsmedvetenhet men är rädd att det kanske får just motsatt effekt med hjälp av striktare policy och ökad policymedvetenhet.

Riksbanken vill få upp inflationen till två procent. För att åstakomma det används uteslutande räntevapnet vad jag förstår. I skrivande stund är reporäntan nere på 0 % vilket innebär att banker till och med får negativ ränta om de sätter in pengar hos Riksbanken. Även Riksbanken har ju nämligen en räntespread och har en högre ränta vid utlåning än vid inlåning. Reporäntan ligger mitt emellan inlåningsräntan och utlåningsräntan.

Tanken är väl främst att fler skall låna. Eftersom penningmängderna bara räknar in tillgångar och inte skulder leder ju nämligen fler lån till större penningmängd vilket teoretiskt borde leda till inflation. Notera dock att Ingenjörens penningmängd, summan av tillgångar och skulder i SEK,  inte ökar eftersom den är konstant noll.

En annan aspekt är att det blir mindre attraktivt för internationella valutaspekulerare att sitta med SEK ju lägre räntan är. Dessa borde alltså allt annat lika sälja av SEK vid en räntesänkning. Den här effekten är dock som vågorna på havet. Det vill säga, det jämnar ut sig i längden.

De senaste åren verkar ju inte räntevapnet varit särskilt effektivt. Trots rekordlåg ränta sen länge har vi i stort sett haft nollinflation de senaste åren. Många menar att detta beror på att Riksbanken varit allt för återhållsam med att sänka räntan men jag är inte lika säker på det. Jag tror det finns annat som spelar in.

Sverige agerar i hög grad på en internationell marknad. För att vi skall uppnå inflation måste därför kronan ständigt försvagas gentemot en valutamix, bestående av alla andra valutor, så länge valutamixen inte har inflation. Men vad styr hur kronan utvecklas jämfört med andra valutor? I det långa loppet är det främst bytesbalansen. När svenska exportföretag exporterar får de ju betalt i Euro, Dollar eller liknande men måste betala de flesta kostnaderna med SEK. De måste då växla till sig SEK och driver därmed upp priset på SEK. Det omvända gäller vi import och skillnaden mellan dessa är bytesbalansen.

Sedan 1994 har Sverige haft en positiv bytesbalans(Källa) och i alla fall jag tror att det är just det som har gjort det tufft för Riksbanken att få fart på inflationen.

Som lekman inom nationalekonomi undrar jag ju då varför inte Riksbanken tar till andra medel om man nu så gärna vill ha inflation. De skulle ju exempelvis kunna utöka guld och valutareserven för att på så vis ösa ut SEK ut marknaden. Det var exempelvis så centralbanken i Schweiz gjorde för att inte låta Schweizerfrancen stiga hur mycket som helst när det var oroligt på valutamarknaden.

Någon kunnig som kan förklara?

Är vi som sparar mer än halva lönen samhällsparasiter och bovar? Hur kommer samhället påverkas om fler och fler anammar en mer minimalistisk livsstil?

Det här är frågor som jag funderar en del kring. Den allmäna uppfattningen verkar vara Ja på den första frågan och Katastrofalt på den andra. Det är väl inte så konstigt med tanke på att den som sparar och gnetar sällan är idolen inom kulturen direkt. Krösus Sork och Jakim von Anka statuerar bra exempel där. Jag tror dock inte att det är så.

För det första är det ingen vits att tänka sig ett scenario där alla helt plötsligt ändrar livsstil. Då skulle hjulen naturligtvis sluta rulla och skatteintäckterna skulle minska. Många skulle bli arbetslösa och detta skulle medföra stora utgifter för staten. Man kan lungt säga att en ond cirkel skulle uppstå med besked.

Istället bör man tänka sig ett långsammare scenario där produktionsapparaten och den offentliga budgeten har all tid i värden på sig att anpassa sig.

Det är lätt att tro att sparade pengar försvinner in i ett stort valv för att aldrig komma till nytta för någon medans konsumtion gör att skatt betalas och andra får ta del av pengarna. Men så är inte fallet. När pengar sparas försvinner de inte. Köper man en aktie är det någon annan som säljer och denne väljer kanske att konsumera pengarna. Om man sparar på sparkonto kommer pengarna lånas ut eller placeras på annat vis. Det är även skatt på avkastningen av sparandet.

Samhället vinner inget på att det produceras och fraktas en massa prylar som vi inte behöver. Det är bara dumt och det är bättre att vi lägger den energin på annat. Däremot vinner samhället på att investeringar görs i hållbara lösningar som underlättar vardagen och det kommer göras i större utsträckning ju fler resurser som läggas på just investeringar.

Det finns även en massa samhällsvinster som skulle komma av att fler såg till att bygga upp ett rejält sparkapital. Mindre kronofogdeärenden och personliga tragedier orsakade av skulder. Mindre försäkringsverksamhet som i ett samhällsperspektiv kan ses som ren belastande administration. Mindre resursslöseri i allmänhet. Mindre miljöpåverkan. Listan kan göra lång.

Vad säger ni. Är jag ute och cyklar?

Sen jag köpte New Wave Group tidigare i höstas tittar jag helt plötsligt på andras kläder på yogapassen. En och annan har träningsbyxor från Craft och jag har även märkt att jag skälv har en Craft-mössa, två Seger-mössor, mjukisbyxor från Umbro med mera. Inte visste jag att jag var en sådan New Wave-kille innan jag läste på mer om bolaget.

Det händer även(visserligen sällan) att jag inte ens känner till staden i På spåret ens när rätt svar lästs upp. Då lägger man naturligtvis staden på minnet och det konstiga är att man ofta ser staden omnämnas i en artikel, eller hör någon nämna den ganska kort därefter. Är det en slump att man nu helt plötsligt får hör om staden två gånger med tätt mellanrum?

Det finns en fantastisk video som visar fenomenet tydligt. Ni som readn sett den kommer säkert ihåg om ni gick på den första gången och ni som inte sett den kan ju testa nu.


Jag var även tidigare i höstas på en föreläsning med Charlie Söderberg och han berättade då om svampplockning. Han hävdade att någon som aldrig plockat svamp och inte letar efter svamp kan i stort sett kliva över kantareller i skogen utan att lägga märke till dem. I motsats kan en van svampplockare till synes lukta sig till kantareller, till och med när de inte plockar. De riktigt duktiga kan se dem från bilen på motorvägen. Han menade att detta även gäller investeringar. Om man bara letar och håller utkik så kommer möjligheterna att dyka upp.

Tyvärr kan jag inte säga att jag ser lysande investeringar runt om mig bara för att jag håller noga utkik. Men jag fortsätter att hålla ögonen öppna.

Tidigare i höstas, 24 oktober närmare bestämt,  slängde min favoritsparekonom Günther Mårder ur sig en tweet om att "medianförmögenheten i Sverige är överraskande 2.4 mkr enligt Credit Suisse".

Den stora bloggaren Cornucopia? gjorde ett inlägg om saken där han raljerar över att Mårder trots att han gått på en "sk handelshögskola" borde sändas  tillbaka till "mellanstadiets skolbänk". Detta samtidigt som han nämner att Gårder förespråkat att mer ekonomiundervisning krävs i skolan och att privatekonomi borde vara ett eget ämne i grundskolan. Om man läser mellan raderna är min tolkning att Cornucopias kritik ligger främst i bristande rimlighetsbedömningsförmåga.

Rimlighetsbedömningsförmågan är vad man på en mattetenta tar till när man räknat fram att ett enliters mjölkpaket fyllt med bly skulle väga 375 kg. Eftersom ens känsla säger att man om man bara tog i skulle kunna lyfta blypaketet så kan det inte vara rimligt att det skulle väga 375 kg. För då skulle man inte orka lyfta det. Det är vid dessa tillfällen man helt enkelt räknar om talet och hittar förhoppningsvis felet.

Jag tror nog Mårder vet vad median är och även har en hyffsat rimlighetsbedömningsförmåga när det gäller privatekonomi och tweeten var nog inget annat än ett misstag i farten - vilket kan hända den bäste.

Men vad är egentligen median? Den matematiska definitionen är något i stil med det mitterska värdet i en sorterad serie av värden. Men den definitionen blir inte alla klokare av.

I fallet ovan som gällde förmögenhet kan man tänka sig följande. Antag att du ställer upp alla Sveriges medborgare på en lång rad. Du börjar med den fattigaste längst till vänster och sedan den näst fattigaste till höger om denne. Så fortsätter du ända tills du kommit till den rikaste som står längst till höger. Nu går du precis till mitten av raden och där hittar du Anna Svensson. Hon har en förmögenhet på x kr och då är medianförmögenheten just x kronor.

Spontant kan det kännas lite godtyckligt att man bara tittar på en enda förmögenhet. Det finurliga är att det är lika många som är  fattigare än Anna som det är som är rikare. Hon är alltså en äkta medelmåtta. Lika många står till vänster i ledet som det står till höger. Om medianförmögenheten i Sverige skulle vara 2.4 miljoner kronor skulle det alltså innebära att precis varannan person i Sverige skulle ha en förmögenhet på över 2.4 miljoner. Tänk dig nu att du går ut på stan och frågar folk. Skulle då i snitt varannan svara att de hade en förmögenhet på över 2.4 mkr? Nä, det tror jag inte. Det låter inte rimligt.