Nu är det dags att sammanfatta 2015 och jag kommer i vanlig ordning dela upp det på flera inlägg.

Först bjuder jag på en sammanställning av de affärer jag gjort under året. I mitt fall är det lätt gjort eftersom det bara handlar om 3 stycken:

Affär Datum      Aktie          Antal Kurs(SEK)

Köp   2015-05-21 H & M B        450   337.3

Köp   2015-06-10 Akelius Pref.  460   308.5

Köp   2015-10-29 SBH A          1500  115.9

Läs också: Affärer 2014

Det finns oändligt med missförstånd om börsen. Av någon anledning stör jag mig på några av dem så till den milda grad att det nästan känns fysiskt i kroppen när jag hör dem eller ser dem.

Ett sådant missförstånd som till och med många förhållandevis kunniga personer tror på är det här med nettoinflöde och nettoutflöde in i eller ur en aktie.

Det är lätt att tro att en aktie är som en slags luftmadrass där pengar pumpas in ena dagen och pyser ut andra dagen. När aktien går upp sker ett nettoinflöde och när akten går ner sker ett nettoutflöde. Men att man kan tro att det är så även efter flera år av aktieintresse irriterar mig. Det irriterar mig eftersom att det är omöjligt att diskutera med den typen av människor. Man kan sällan(ja det finns undantag) diskutera med någon som inte förstår för om man försöker förklara blir man bara sedd som en översittare och besserwisser.

Istället för som en luftmadrass kan snarare ett aktiebolag ses som en flaska till hälften fylld med sand där varje sandkorn motsvarar en aktie. Sandkorn kan naturligtvis byta ägare utan att sandkornen behöver passera öppningen på flaskan. Det sker inget nettoutflöde eller nettoinflöde när aktier byter ägare(handlas). För varje aktie som säljs är det någon annan som köper samma aktie för precis samma pris som den säljs för. Därmed är det inget nettoflöde.  Hur kan det vara svår att förstå?

Så när sker nettoinflöde och nettoinflöde?
- Exempel på nettoinflöde är ex när det sker en nyemission. Antalet aktier ökar och du kan se det som att en näve sand via en tratt får strila ner genom flasköppningen. Ett nettoutflöde sker vid utdelning och om man skall ta till flaskmetaforen även där så kan man se det som att varje sandkorn släpper ifrån sig ett litet hörn som sugs upp genom flaskhalsen.

Naturligtvis kan värdet på flaskan skilja från dag till dag beroende på dagens sandpris men för detta krävs inga flöden.

Rätt så ofta hör man ju hur folk undrar var alla pengar tar vägen. De har inte handlat något särskilt men likväl är pengarna bara borta och de förstår inte var de tagit vägen. För mig börjar det nästan bli tvärt om. Jag tycker att jag spenderar på både det ena och andra men när jag vid varje månadsslut räknar ut hur mycket som är över förstår jag inte hur det kunnat gå åt så lite.

Det har dessutom trillat in lite 'extra' pengar från olika håll det senaste. I våras tog jag ut en månads sparad semester och hängde med som ljudtekniker/roddare på en sverigeturnè. Det resulterade i att det blev en månad med dubbel lön.

Vidare har jag skött ljudtekniken för en musikal tre kvällar och detta var mitt första rena ljudteknikjobb som jag fick betalt för. Det känns mycket bra att som självlärd ha tagit det steget. Det har även blivit ett antal trubadurspelningar under året och där tar jag alltid betalt.

Sist men inte minst fick jag en glad överraskning för bara några dagar sedan. Eftersom jag har en enskild firma brukar jag alltid få restskatt och jag får dessutom beskedet sent, först i december. Så först för några dagar sen fick jag slutskattebeskedet för 2014. 2014 var jag 3 månader i USA med mitt ordinarie jobb och eftersom jag var där på arbetsvisum blev jag skattskyldig där. Denna skatt som gick på ca 23 000 kr kunde jag dra av för i min svenska deklaration och jag kunde dessutom dra av för andra omkostnader som uppstår när man jobbar på annan ort. Men i mitt fall blev jag mer än väl kompenserad för dessa kostnader av min arbetsgivare. Det hela slutade med att jag i dagarna fick en utbetalning från skatteverket på omkring 42 000 kr. Det blev alltså ett extra tillskott på ca 20 000 kr, om man räknar bort USA-skatten, som jag inte alls hade räknat med.

Kulorna rullar in nu :)

Skall man flytta befintliga innehav till ISK eller inte?

Det här är en fråga som inte är helt enkel att ge ett klart svar på. Anledningen är att det är så många okända parametrar som spelar in. Hur kommer statslåneräntan utvecklas? Hur kommer skattereglerna för ISK eller direktägande ändras framöver? Hur kommer marknadsvärdet för innehavet utvecklas? Hur kommer utdelningen se ut framöver?

Dessutom spelar det in på hur lång sikt man i regel behåller innehav. Här tycker jag dock att man kan göra det ganska enkelt för sig i alla fall när det gäller huruvida man skall flytta befintliga innehav. Om man har placeringar på kort eller medellång sikt tänker jag att det löser sig själv eftersom man då säljer ganska snart i vilket fall.

Hädanefter håller jag mig således till hur jag tänker i mitt fall. Sparande på mycket lång sikt.

Att spara på mycket lång sikt innebär att man inte behöver tänka så mycket på reavinstskatten. Jag har helt enkelt inga planer på att sälja och kommer därför aldrig att behöva betala reavinstskatten. Jag koncentrerar mig därför mer på utdelningarna. Vidare är min grundinställning att jag hellre skattar på vinster än att skatta oavsett vinst eller förlust. Därför är jag inte en lika stor ISK-hyllare som de flesta andra. Dock kör jag på ISK i de fall där jag vet att jag även på kort sikt tjänar på ISK. I praktiken handlar det här om att bara skatten på utdelningar många gånger blir högre än ISK-skatten. Skulle dessa förhållanden ändras kostar det ju så lite att hoppa ur ISKn igen.

1. Placeringar som värderas under inköpspris

Här flyttar jag över om utdelningen är såpass hög att skatten på utdelning vid direktägande högre än skatten i ISK. Det fina med ISK är att man inte låser in sig. Det går bra att flytta tillbaka igen om förhållandena skulle ändra sig.

2. Placeringar som värderas långt över inköpspris

Jag har några innehav utanför ISK som gått upp så mycket att jag vid en flytt till ISK skulle få så mycket färre aktier att dessa skulle dela ut mindre före skatt jämfört med vad jag får i dagsläget efter skatt. Detta på grund av att jag helt enkelt inte kan köpa tillbaka lika många aktier efter att reavinstskatten betalats in.

3. Övriga placeringar

Om ett innehav gått upp lite grann så är situationen lite svårare. Hittills har jag låtit dessa innehav vara men jag måste erkänna att det är lite känslor inblandade här. Jag hoppas på en sättning så att jag skall kunna flytta över dem till, i det här avseendet, mer fördelaktiga kurser.

4. Specialfallet med dyra fonder som gått upp mycket

Jag har inga dyra fonder men jag vet att många andra har. I det här fallet hade jag successivt under många år lämnat dessa fonder och bytt över till aktier eller billiga indexfonder i ISK.

Nu har alla mina utdelningar ramlat in för 2015 och en redovisning av dessa följer nedan.

Aktie   |   Före skatt | Efter skatt



H & M B            487           341

Industriv. C     7 500         7 031

Nordea Bank      1 154           807

TeliaSonera      6 000         5 913

ABB Ltd          1 128           790

Kungsleden       1 999         1 399

Axfood           2 890         2 023

Securitas B        900           900

Nordnet B          450           315

SCA A            5 250         3 675

Fortum          16 271        11 389

Castellum        3 680         3 680

New Wave B       3 000         3 000

Akelius Pref    25 400        25 400



Summa           76 111        66 665

All siffror i SEK.

Den blandade skattesituationen beror på att innehav ligger helt eller delvis i värdepappersdepå respektive ISK.

Jag har som eventuellt är bekant en 'köp och behåll'-strategi som innebär att jag inte säljer aktier och att vissa inköp har gjorts för flera år sen. Jag är mycket nöjd att samtliga innehav fortfarande tjänar och delar ut pengar.

Förra årets sammanställning av utdelningar hittar ni här

Höstens köp fick bli 1500 Handelsbanken A till kursen 115.9 SEK som genomfördes tidigare i eftermiddag.

Jag tror att Sveriges bankoligopol kommer hålla stånd ett bra tag till och även om konkurrensen är mördande inom vissa ganska smala områden från nischbanker är den till närmast obefintlig på andra områden när det exempelvis gäller företagskunder.

Jag tror inte heller att någon utländsk jätte kommer försöka ta en del av den Svenska marknaden. Det borde ju isåfall redan ha hänt och min erfarenhet är att generellt är det gynnsamt att vara bankkund i Sverige jämfört med de flesta andra länder. Inte minst jämfört med USA som jag har personlig erfarenhet av. Svenska banker är helt enkelt trots allt rätt så effektiva och utländska banker har inte så mycket att tillföra.

Värderingarna skulle jag säga fortfarande är präglad av finanskrisen 2008 och dagens värderingar ser naturligtvis höga ut om man jämför med den tiden men i relation till vinsterna tycker jag inte det ser så farligt ut.

Att valet föll på just Handelsbanken är mest känsla. Jag har fått uppfattningen att av de hatade fyra storbankerna så är ändå Handelsbanken minst hatad. Satsningen i Storbritannien och Nederländerna är dessutom spännande och även som jag normalt sätt inte är lika tillväxtfixerad som de flesta så tror jag faktiskt att Handelsbanken har något att komma med på dessa marknader delvis med tanke på den erfarenhet jag nämnde ovan.

Ytterligare en faktor är att två ekonomibloggare som jag har stort förtroende för gillar just Handelsbanken. Bloggarna jag pratar om är naturligtvis Lundaluppen och Fundamentalanalysbloggen.

Sist men inte minst närmar jag mig index i och med det här köpet och det ser jag som en fördel med tanke på att jag på senare år börjat tvivla allt mer på min förmåga att överprestera index genom aktiva val av aktier.

Jag vet inte hur många artiklar, tweets, kommentarer, blogginlägg med mera jag sett om att avdragsrätten för privat pensionssparande försvinner vid årsskiftet. Inte nog med det. Jag har sett nästan lika många artiklar om att det fortfarande är någon miljon som verkar ha missat alltihop eftersom de fortsätter med sitt pensionssparande och därmed kommer bli dubbelbeskattade inom en snar framtid.

Det pratas om att staten inte informerat ordentligt och att de hemska bolagen som erbjuder pensionsprodukterna in informerat de heller. Även om jag själv inte är särskild representativ så har jag dock svårt att tro att någon helt missat det som jag sett många, många gånger vid det här laget.

Men varför avslutar de inte sitt sparande då?

Det är inte så konstigt. När det gäller förändringar vet vi ofta vad som behöver göras men vi orkar inte ta tag i det. Jag påstår alltså att den stora majoriteten av de som fortfarande pensionssparar är väl medvetna om dubbelbeskattningen som snart kommer men de har helt enkelt inte kommit till skott med att avsluta sparandet på grund av att de inte orkar ta tag i det. Ingen kan väl ha missat det här fenomenet och jag känner igen det inte minst från mig själv.

Det är alltså inte mer information från staten som folket behöver i den här frågan utan snarare sekreterare som tar hand om den operativa handling som krävs och ringer det där telefonsamtalet om att avsluta inbetalningarna. Men det hade inte blivit billigt för staten att bjuda på den hjälpen.

Inte tycker jag att det är någon katastrof heller för den delen. Det är ju inte så att dessa pengar går raka vägen till satan själv om man säger så. De går ju in i statskassan och bekostar skola, vård och omsorg med mera och gör att skattebördan blir lite lättare för oss andra.

Så fortsätt gärna med ert pensionssparande ni som ännu inte avslutat det!

För ett tag sen började jag lite försiktigt att skriva om förvaltning åt andra med ett inlägg om själva verkställandet av de råd man ger.

Nu tänker jag fortsätta med lite allmänna tankar hur man kommer igång och några problem som man ställs inför.

Att hjälpa till med förvaltning till familj och vänner är känsligt. Tänk om man helt enkelt ger dåliga råd som resulterar i rejäla förluster. Tänk om man har otur i timingen. I mitt fall är det dessutom så  att 'klienterna' inte bett om mina råd rakt ut. De jag hjälper tillhör närmsta familjen och det är snarare så att jag inte står ut att vara medveten om misären utan att agera än att de frågat om hjälp. Det gör det hela ännu lite mera känsligt.

Mina klienter har alla en hyffsad sparad peng och man kan ganska bra sammanfatta dem som storbanksdrömkunder. Räntakonton med nollränta. Dyra 'aktiva' aktiefonder och blandfonder i vanlig depå. Efter några års börshause har naturligtvis även dessa fonder gått upp och därvid uppkommer en nätt reavinst vid försäljning. Detta är det första konkreta problemet. När det kommer till personer som inte vet vad reavinst eller ISK är för något kan det bli lite svårt att förklara varför mina råd lett till att de måste betala en rejäl restskatt något år efter verkställandet.

Min lösning på problematiken är att jag går in försiktigt och gör små förändringar snarare än att stöpa om allt helt. När det gäller räntekonton är det väl inga större problem men med aktiefonder är min tanke att göra förändringar på omkring 7 % av portföljvärdet varje år. Vilka förändringar det blir beror på hur sammansättningen i portföljen ser ut och i vilken riktning jag vill.

Strategin ger fördelen att det inte blir några chocksummor i reavinstskatt samtidigt som timingrisken minskar markant. Hittills känns det mycket bra.

Ingves har det inte lätt. Sedan 1994 har Sverige haft nettoexport vilket innebär att vi sålt mer varor och tjänster till utlandet än vi producerat. Förr eller senare måste betalningen för detta växlas till SEK vilket sätter press på kronan i riktning uppåt. Dessutom blir en hel del varor faktiskt billigare pga teknisk utveckling och större tillverkningsserier. Eftersom Riksbanken själv satt ett inflationsmål på 2 procent blir deras uppgift som att hålla ner vattennivån i en tunna som sakta, droppe för droppe, fylls med vatten. Visst har dom kraft att skvätta ut någon liter med hjälp av en räntesänkning men dropparna droppar dygnet runt och vinner i längden.

Om man tittar på grafen ovan är det ganska uppenbart att Riksbanken inte fattar vad de håller på med. Vad sägs om att ge fasen i att göra prognoser om de gång på gång visar sig vara fel. Inte nog med att Riksbanken gör prognoser. Ledamöterna baserar dessutom sina beslut på dessa prognoser. Eftersom effekten av en ränteändring tar sisådär ett halvår för att slå igenom baseras besluten på prognoser om hur situationen kommer se ut om ett halvår. Det låter ju fantastiskt bra. Men om prognoserna inte stämmer så blir det inte så bra.

Jag tycker att riksbanken borde hålla sig till det uppdrag de har fått. Att upprätthålla ett stabilt penningvärde. Ett stabilt penningvärde för mig är att kronans värde inte sjunker eller stiger i allt för hög takt. Säg att försöka hålla inflationen på -2 till 2 procent. Det hade varit betydligt enklare för Riksbanken att upprätthålla. Låt vattnet stiga i tunnan bara det inte går allt för fort.

En sådan lösning är naturligtvis inte utan problem. Deflation är politikernas mardröm då massor av statens utgifter, ex barnbidrag och CSN, inte räknas upp med inflationen. När det gäller statens inkomster är det annorlunda då de ofta är av procentuell karaktär, så som Moms och arbetsgivaravgifter. Det innebär i praktiken att utgifterna sakta sänks utan att folket klagar allt för mycket och därför kan valfläsk utlovas var fjärde år. Vidare drar staten in ofantliga summor på vad jag kallar inflationsskatt. Den skatt man betalar när man säljer ett hus man haft i 30 år som egentligen inte stigit i värde men som är mer värt i kronor räknat pga inflationen. Detsamma gäller för värdepapper.

Sist men inte minst kommer ju folket att ägna sig åt fasansfulla sysslan att skjuta upp sin konsumtion. Varför köpa idag om jag kan köpa billigare imorgon? Men som jag argumenterat för tidigare(iofs blygsamt) så tror jag inte det är världens undergång trots allt.

Men hur kommer svenska exportföretag överleva? En sak är säker och det är att vi människor kan ändra referensramar snabbt. Se bara på räntan. Det var inte länge sedan som ett bolån med 8 procents ränta var billigt. Vi får helt enkelt lära oss att det lika gärna kan bli en lönesänkning som en löneökning varje år. Detsamma gäller barnbidraget. Om deflationen håller i sig så får väl politikerna sluta vara så förbannat mesiga och helt enkelt sänka det. När vi ser hur kronan bara blir starkare och starkare och allt man köper bara blir billigare och billigare kommer vi inte tycka att det är konstigt. Det kommer kännas precis lika naturligt som räntorna känns idag. Sanna mina ord.

Det känns inte bra att skriva om min egen framgångsrika privatekonomi för tillfället när så många är på flykt i vårt närområde. Därför skall jag ge en kommentar om flyktingkrisen istället.

Något jag har mycket svårt att förstå är att de flesta som uttalar sig är så tvärsäkra på sin sak. En del vill öppna gränserna helt och andra vill stänga dem och båda verkar vara helt övertygade att det går att genomföra.

Sveriges flyktingpolitik bygger på en humanistisk medmänsklig grund med inslag av rationalitet och realism. Vi vet att vi inte kan låta alla som vill flytta hit. För det har vi ett allt för attraktivt land. Därför ges bara uppehållstillstånd till de som verkligen anses vara i behov av det. Vi vet även att vi inte kan hjälpa hela världen och därför begränsar vi oss dessutom till de som kommer hit och knackar på vår dörr. I övrigt har vi ingen övre gräns utan de som kommer hit och har goda själ kommer få hjälp oavsett hur många det är. Detta i kombination med bistånd och katastrofhjälp.

Att bara helt och fullt ta hand om de flyktingar som lyckas ta sig hit känns logiskt på ett sätt. Det är en sak att hjälpa någon som kommer i nöd till din egen trygga hamn. Det är en annan sak att själv lämna tryggheten och utsätta sig för risker för att hämta den nödställda. Men jag tycker ändå att logiken haltar något i dessa dagar när vi med teknikens hjälp vet vad som händer på andra sidan jorden och turister och journalister åker till samma orter som flyktingar. Vi skulle helt klart utan större fara kunna chartra ett kryssningsfartyg ner till medelhavet och hämta en last på flera tusen flyktingar. Vi skulle dessutom kunna tillåta asylansökningar på ambassader runt om i världen och låta dem som beviljas asyl flyga hit.

Samtidigt är det inte helt enkelt att veta hur dyrt det är att hjälpa flyktingar på plats i Sverige. Inledningsvis är det en kostnad det klart. Boende, undervisning och bidrag och inte minst utredningar om asylskäl. Men svenska nyfödda är ju inte heller gratis de första åren direkt. Förhoppningsvis kommer nyanlända förr eller senare i arbete och betalar då skatt som alla andra.

Själv har jag inga bra svar och vet inte varken ut eller in.

Storbolag och stora myndigheter har ett klassiskt problem: De anställda stiger i graderna tills de inte gör ett bra jobb längre. Om de hade gjort ett bra jobba hade de ju klättrat ännu längre. Eller?

Själv är jag inte helt säker på att det verkligen stämmer. Det kan ju också vara så att konkurrensen om högre tjänster är tuffare ju högre upp man kommer och att det är det som sätter stopp på karriären.

Vad kan vi lära oss av detta? En sak är i alla fall säker. På börser och andra handelsplatser gäller något helt annat. Där kan vem som helst ta en VD-tjänst(göra flera affärer varje dag, blanka, investera i guld m.m.) men lär inte bli långvarig om det saknas talang, engagemang, kunskap eller erfarenhet. För även på börsen råder en stenhård konkurrens på toppen.

Även de med försiktighet, de som börjar med en enkel strategi för att lära sig mer och sen går vidare kan misslyckas. Tillslut har de nåt en nivå där talangen helt inte räcker och där säger det stopp.

Det gäller att hitta en strategi som man klarar av och det är viktigt att inse att lika lite som alla kan bli fotbollsproffs kan inte alla bli börsproffs. Det spelar ingen roll hur mycket man tränar, har man inte talang blir man inte proffs. De som lyckas är de som både tränat mycket och har talang.

Själv har jag en 'pest eller kolera'-syn på investeringar. Guld, råvaror, valutor tycker jag är helt värdelöst. Samtidigt vill jag komma åt bättre avkastning än sparkonto. Direktägande av fastigheter innebär mycket jobb eller dålig lönsamhet om man lejer ut det på någon annan. Fonder har en massa avgifter. Listan på investeringar jag skyr kan göras lång men det alternativ som återstår och som jag ser som bäst av de dåliga är direktägande av aktier på börsen.

Jag gör inga anspråk på att köpa och sälja vid rätt tidpunkter utan köper istället regelbundet 2 gånger per år och säljer inte i första taget. Bolag väljs i klassiska branscher där jag oftast själv har ett behov av det som produceras. Jag håller mig till företag jag gillar, som går med vinst med ändå inte är helt galet prissatta i förhållande till det värde jag tycker bolaget har. Man kan väl säga att jag inte ens ger mig på korpligan utan spelar istället i en park med smågrabbar med utlagda skor som mål. Det är lättare att vinna då även om prissumman inte är lika stor.

Jag tänker mig att om jag har talang så kommer det ge positiv effekt på avkastningen på grund av att jag väljer  bra bolag till bra pris när jag köper. Om jag saknar talang ser jag ändå inte hur jag som talanglös skulle kunna investera bättre. En win-win situation.

Så går det att få någon vidare avkastning på min enkla strategi? Det skall bli mycket spännande att se mina vänner.

Nu skall väl deklarationen redan var inne och de flesta kör väl kapitalförsäkring eller investeringssparkonto numera. Men för de som fortfarande fyller i K4 vill jag tipsa om skatteverkets aktiehistorik.

Där kan man se historiken för noteringar, splittar, emissioner, återköp med mera för alla bolag noterade på Nasdaq OMX Stockholm, NGM Equity, Nasdaq OMX First North Stockholm och Aktietorget samt NGM Nordic MTF.

Den här information är inte bara bra att ha vid deklaration. Den är dessutom mycket värdefullt inför ett köp oavsett depåtyp. Att känna till exempelvis nyemissioner och återköp är viktigt om man tittar på ett företags historik. Om exempelvis ett företag visar bra tillväxt är den ju inte lika mycket värd om den finansierats med nyemission efter nyemission. 40procent20 år har skrivit ett läsvärt inlägg om den saken.

En sen sommar i början av 00-talet flyttade jag hemifrån för att studera på Linköpings Universitet vid Campus Norrköping. Vid det laget hade jag omkring 200 000 kr i sparkapital på grund av sparsamma och snälla föräldrar som sparat barnbidraget i mitt namn sedan länge. Jag bestämde mig ganska snabbt att jag inte skulle ta något studielån utan istället använda sparkapitalet vid behov. Jag som många andra hade ju hört hur tufft studenterna hade det ekonomiskt och jag tänkte dessutom klara mig utan lånet vilket innebar omkring 2200 kr per månad under terminerna. Här gäller det att hålla ner utgifterna tänkte jag.

När jag tackat ja till utbildningsplatsen fick jag hem en del info, bland annat en broschyr med alla studentboenden på orten samt information om nollning med en uppmaning att betala in 550 kr i nollningspeng. Faktum är att jag inte förstod om de 550 kr var något slags skämt bara för att se om nån idiot betalade. Det fanns inte i min värd att betala in. De boenden som erbjöds i broschyren tyckte jag var för dyra och istället tog jag och pappa familjens folkabuss till Norrköping för att leta på plats. Vi kom upp på kvällen och la oss att sova på sätena parkerade på gatan. Nästa dag in på Universitetet och där hade de en pärm med boendeerbjudanden från privatpersoner. På detta vis hittade jag en liten fin lägenhet på 1 rum och kök som jag hyrde i andra hand för 1700 kr per månad inkl. möbler, värme och el.

När plugget väl startade visade det sig att i princip alla betalat nollepengen och valt boende ur broschyren. Jag var dock nöjd med mitt val. Det var en trevlig egen lägenhet som ändå var billigare än sunkigaste korridorboendet på 'Bollen'. Första dagen var uppstyrd av faddrarna och vid lunchtid begav vi oss mot Studenternas hus för att äta lunch gemensamt. Själv kunde jag inte förstå hur en utelunch kunde föreslås, vi var ju fattiga studenter för fan. Kårlunchen på den tiden var billig och jag tror det handlade om 30 kronor med det var också mycket folk och jag vill minnas att jag löste situationen med att slinka förbi kassan utan att betala. En del fortsatte med att äta lunch på kåren varje dag medans jag ägnade 20 minuter åt att promenera hem för att laga mat och äta och sedan promenera 20 minuter tillbaka. Lunchrasten var 1 timme och en kvart och det dröjde inte länge förrän jag skaffade mig en begagnad cykel för några hundra vilket halverade restiden.

Medans klasskamraterna festade i nollningsperioden hade jag fullt upp med att hantera den nya situationen. Jag hade missuppfattat utbildningen och hade ångrat mig och var inte det minsta sugen på tramsiga lekar och barrundor. Men jag bestämde mig ändå för att stanna kvar under den inledande matteundervisningen, senare skulle det visa sig att jag blev kvar utbildningen ut.

I motsats till kamraterna hade jag ingen mobil men skaffade en hemtelefon. I övrigt köpte jag i stort sett endast mat. Jag cyklade runt stan och när jag skulle hem och hälsa på använde jag ett intyg på att jag låg i lumpen som jag fortfarande hade kvar och åkte således på alla er andras bekostnad. Kläder dröjde innan jag köpte och när jag väl gjorde det var det på Myrorna. Varje dag begav jag mig hem för att laga mat och äta lunch, av någon anledning lagade jag bara en portion om gången. Jag åt pannkakor, pasta med sås, potatis med sojakorv med mera. Inte en enda gång köpte jag lunch eller middag ute. Att köpa kaffe för en femma som alla andra gjorde varje dag var jag inte det minsta sugen på. Jag var dock med ute på kvällarna ibland men studentställena på den tiden var billiga och jag har aldrig varit någon stordrickare.

Terminen rullade på och jag trivdes allt bättre. Lägenheten jag hyrde var en bostadsrätt som hyrts ut under längre tid men just när jag flyttade in hade droppen runnit över för styrelsen i föreningen och jag fick besked att jag skulle vara ute innan årsskiftet. Nytt boende behövdes alltså och jag letade på anslagstavlorna på universitetet. Jag fick se en liten lapp med följande text: "Lägenhet säljes, 20 000 kr" och ett telefonnummer.

Även 20 000 kr kändes som mycket pengar och det tog nog en vecka eller två innan jag ringde och frågade mer. Inte långt där efter var jag på besök o tittade. Det var en äldre dam som täppt till all ventilation med tidningspapper för att hålla uppe värmen och anledningen till det låga priset var att hon ville prompt sälja med minimalt antal visningar på grund av hon var rädd för gubbar. Lägenheten var på 1 rum och kök med en liten toalett utan dusch men med fina trägolv. Dusch fanns dock i källaren 4 trappor ner och jag sa till att jag tar den. När vi sedan träffade för att skriva på papper hade jag med 20 tusenlappar som jag plockat ut från banken. Jag fick följa med damen till banken och sätt in dem för att hon inte vågade gå dit själv med pengarna på sig.

Avgiften låg på låga 986 kr på grund av en sparsam styrelse. Trappen städade vi själva och när man skulle tvätta fick man betala 15 kr till vaktmästaren som själv bodde i huset. Tidningspappret i ventilerna åkte bort och ändå hade jag för varmt i lägenheten enligt min smak.

Jag trivdes snabbt i lägenheten och där blev jag kvar resten av min tid i Norrköping. En ny termin började och jag lunkade på i samma spår. Kommer ihåg hur jag cyklade förbi en pizzeria varje dag och ibland var jag rejält sugen på en pizza kan jag lova, men cyklade ändå förbi. I slutet på våren var snart första studieåret avklarat och jag kunde med förvåning konstatera att jag hade mer pengar än när jag började hösten året innan. Jag insåg att jag överdrivit och bestämde mig för att kosta på mig mer framöver.

Till hösten började jag äta lunch ute och spenderade mer rent allmänt. Men jag klarade mig fortfarande utan lån och utan att sparkapitalet sjönk med hjälp av att jobba halva sommarlovet och även en del bidrag från föräldrar, mor och farföräldrar. Jag kostade på mig allt mer och i slutet av studietiden tog jag motorcykelkörkort och köpte både motorcykel och bil, reste även långt utomlands och hade trevliga lov med uppskattade hemfärder.

Lägenheten sålde jag när jag var färdig för 115 000 kr och jag tjänade mer på den affären än vad jag betalat in i hyra under åren jag bott i den. I dag har priserna stigit ännu mer i Norrköping men man kan fortfarande bo mycket billigt i den staden. Skulle tro att om min gamla lägenhet var till salu idag skulle den kanske gå för omkring 250 000 kr och hyran är nog omkring 1300 kr i dagsläget.

I Kalifornien är det vanligt att två körfält slås ihop till ett. Då gäller dragkedjeprincipen. Först en bil från ena filen sen en från andra sen en från ena igen och så vidare. Visst man får vara lite på hugget för att få sin plats, men om man är det är det aldrig några problem. Om man inte är det är det inte värre än att man kommer en bil längre bak.

I alla fall i södra Sverige verkar det istället vara någon slags tävling om hur snabbt man kan inordna sig i det högra körfältet långt innan de två filerna blir till en. Detta resulterar i att kön blir dubbelt så lång och mer därtill. Att kön blir mer än dubbelt så lång beror på att utfarter täpps till i onödan och även de som skall svänga av där måste köa. Dessutom är det ju alltid några som drar förbi hela kön och skapar en och annan hjärnblödning bland dem som radat upp sig i högra körfältet.

Så snälla ni där hemma. Fyll upp alla körfält ända fram tills det blir ett fält. Det är inte det minsta svårt att sedan ordna in sig varannan precis när det behövs. Det blir så mycket bättre.

Det är april månad och därmed dags för det första av mina två årliga inköp. Valet föll på Castellum och i måndags köpte jag 800 aktier till kursen 109.9 kr. Inköpet gjordes i min ISK på Skandiabanken och courtaget var 69 kr. Jag brukar köpa för lite mer men glömde att föra över från stora sparkontot och ville få affären i hamn i måndags eftersom flickvännen åkte hem då. Hon har nämligen börjat skugga mina inköp och vi tycker det är roligast om vi köper samtidigt och till samma kurs.

I Castellum får man ett förvaltningsresultat på drygt 8 kr per aktie och därmed tycker jag inte 109.9 är allt för farligt pris. Dessutom vill jag öka på något i fastighetssektorn eftersom jag inte äger mitt boende. Det är ju inte säkert jag blir kvar i hyresrätt för evigt och skulle det visa sig att fastighetspriserna aldrig vill dämpas så har jag gärna en liten hedge mot det. Det blir även en viss hedge mot mitt största innehav, Fortum, eftersom Castellum är nettoförbrukare av en del energi.

Två saker kan göra det surt för Castellum framöver. Dels stigande realräntor och dels fallande fastighetspriser. Även konjukturen spelar in det klart med det gäller ju det flesta bolag. Fallande fastighetspriser bryr jag mig inte så mycket om, dels för att jag inte äger mitt eget boende och dels eftersom det inte påverkar förvaltningsresultatet i Castellum negativt i någon större utsträckning. Jag köper inte Castellum för att sälja dem igen om man säger så. När det gäller räntorna tror jag i strid med många andra att vi hittat en ny normalnivå snarare  än att dagens räntor är låga.

Min flickvän har varit på besök senaste tiden och det har blivit en del shopping. För min del består fynden av två par jeans från Levis, ett par surfshorts från från Harley och 3 par shorts av chinosmodell från Dockers resp. Nauticat. Totalt har de gått på omkring 850 kr vilket jag tycker är riktigt bra. Två av chinosshortsen var på second-hand och resten nytt.

Jag ser två strategier när det kommer till medvetna klädinköp i min omgivning. Dels de som köper dyrt men bra kvalité och på så sätt menar att det blir billigt i längden pga att kläderna håller länge både stilmässigt och slitagemässigt. Dels de som köper så billigt som möjligt - spelar ingen roll om den bara håller ett år för den var ändå så billig. Jag försöker kombinera de två och lyckas faktiskt ibland. Ett bra exempel var mitt köp av en begagnad stickat tröja på second-hand. Jag kan gå ganska länge - ibland flera år - och vara sugen på ett visst plagg och när man minst anar det brukar det man är ute efter dyka upp till ett bra pris. Ibland inom kort och ibland dröjer det länge. Strategin bygger dock på att man tycker det är kul och knalla runt på loppisar och second-hand-butiker såväl som på mellandagsrean.

Det jag tycker är svårast är dels att veta vad jag vill ha och dels att bedöma kvalitén. A och O när det gäller effektiv ekipering är att man sliter ut plaggen, att de kasseras på grund av att de är utslitna, inte att man tröttnat på dem. Därför kan det vara svårt att veta vad man vill ha, att man tycker något är snyggt för tillfället kan präglas av gällande mode och det är inte så lätt att veta om man fortfarande kommer tycka det är snyggt efter sju år. Ett knep kan vara att tänka tillbaka, skulle jag uppskattat plagget för både  5 och 10 år sedan? Är svaret ja är det ett bra tecken. Det gäller att hitta det som är tidlöst och klassiskt.

Det är också en balansgång mellan att bara köpa det man behöver för stunden och att slå till när tillfälle ges. Att bara köpa det man verkligen behöver för stunden har fördelarna att man minimerar att köpa något som man snabbt tröttnar på. Det kan också vara så att om man köper något nytt bidrar det till att man tröttnar på äldre plagg och de blir sedan liggande i garderoben utan att användas särskilt mycket. Det är ju trots allt lite tråkigt att använda de kläder man gillar minst för att man vill slita ut dem - den sortens självdisciplin har inte ens jag. Favoritplaggen används mest oavsett om det är senaste inköpet. Man skall inte heller förringa att även kläder dras med en kapitalkostnad. Kan du skjuta upp ett inköp så tickar räntan på banken under tiden.

Samtidigt kan det vara riktigt kraftfullt att köpa rejält när tillfälle ges. Det är inte varje dag man får riktigt bra priser och så länge plaggen tids nog blir utslitna blir det oftast en bra affär i slutändan.

Slutligen kan jag meddela att den stickade tröjan beskriven ovan så här snart 2 år senare fortfarande är en favorit och den är inte det minsta nopprig och visar inte heller några andra tecken på användning eller slitage.

Efter knappt två månader i Kalifornien, USA har jag gjort en hel del iakttagelser när det gäller amerikaner och pengar. Generellt får jag uppfattningen att småpengar här ges mindre värde. Ibland är det nästan som att en dollar här ses som en krona där hemma.

Man ser sällan något mindre än en dollar hos tiggare och gatumusikanter trots att det finns gott om mynt med mindre valörer. Det ses helt enkelt som snålt att langa upp småmynt, en sedel skall det vara. Att ge en mycket liten summa ses som värre än att inte ge något alls. Och att ge en mycket liten summa finns alla möjligheter till. Encentarna finns fortfarande kvar och dessa har ett värde av ungefär 6.5 svenska ören. Jag har hört att skrotvärdet i mynten är högre än valören och att det är förbjudet att smälta ner dem. Många bryr sig inte om encentarna utan tycker bara de är jobbiga. Det i kombination med att det ses som en förödmjukelse att ge dessa till tiggare eller gatumusikanter gör att det försvinner stora mängder varje år. Dessa får centralbanken ersätta med nya som är betydligt dyrare att tillverka än de en cent som de är värda.

Om man köper en bit tyg i Sverige är det kutym att säljaren lägger på någon centimeter extra när tyget mäts upp och klipps till. Allt för att minimera risken att kunden får mindre än vad den har betalat för. Detsamma gäller inte här. Jag har tankat en del med sedlar och har aldrig varit med om att räkneverket räknat över någon cent. Däremot har räkneverket stannat strax innan ibland. Tror ni en gniden pensionär i Sverige skulle acceptera det? Att få bensin för 99.76 kr när hon lagt på en hundralapp. Det är ju dessutom alltid några droppar kvar i slangen.

Jag har även varit med om en barnota på 17.97 dollar där en växel på 2 dollar lämnades tillbaka på en 20-dollars sedel. Det som inhandlats var två öl för 6.75 kr styck. Så hur kunde 2 * 6.75 = 13.5 dollar bli 18? Jo, oftast ingår inte skatt i de tryckta priserna. På restauranger och barer är det i stort sett alltid så. Dessutom är det ibland nån form av community fee som läggs på. Det har jag sett på en skidort men även i San Francisco. Dessutom var det så att på detta ställa las en service fee på 18% på. Allt som allt gick notan från 13.5 till 17.97 - då borde alltså växeln varit 2 dollar och 3 cent eftersom en tjuga lämnades. Nä nä, när det handlar om så små summor som tre cent är det inte säkert att man får det. Personalen tar för givet att man ändå inte bryr sig eller till och med tycker det är jobbigt att behöva ta hand om dessa småpengar. Amerikanerna verkar inte ha några problem med sånt här. En orsak är väl att de är bättre på att veta när skatt är inkluderat och när det inte är det. Och när ev. community fees och dricks tillkommer.

Dricks är en historia i sig och det har varit uppe i exempelvis Magdalena Ribbings vett och etickett-blogg nyligen. Själv är jag av den bestämda uppfattningen att om man i USA exempelvis äter på restaurang med bordsservering så betalar man runt 15% dricks och detta även om inte servicen och maten varit på topp. Hur det ses att inte göra det är inte helt enkelt för oss svenskar att förstå. Men tänk dig att du har haft hjälp av några kompisar att flytta en hel dag. Det har varit många lådor, mycket tunga möbler, ett piano och en hel del smågrejer i kassar. Ni satte igång vid 10-tiden och vid fyra-tiden på eftermiddagen började det bli färdigt. Du frågar vilka som vill ha flyttpizza och ringer och beställer.

Skulle du nu börja samla in pengar av kompisarna för pizzan eller skulle du bjuda? Ni har ju inte på förhand kommit överens om att det skall bjudas på pizza och du skulle kunna säga att de som inte vill betala får helt enkelt ingen pizza. Att göra så är precis som att inte ge dricks till serveringspersonalen.

Dricks är frivilligt juridiskt sett men inte socialt.

Mitt sista exempel handlar om telefoni. Här ser man inte på numret om det är en mobiltelefon eller fast telefon. Men även här kostar det olika att ringa beroende på mottagartelefon. Så fort man ringer på en annons eller får ett nummer på en lapp kan man alltså inte veta vad det kostar att ringa. Nope, är det ett problem? Nja, amerikanarna bara rycker på axlarna. Den som ringer har säkert råd. Det sammanfattar amerikanernas syn på pengar bra. Det handlar mest om huruvida man har råd här, inte så mycket om man tycker att det är värt pengarna eller inte.

Då var flytten av mina 1904* Telia Sonera och mina 300 Securitas-aktier till ISK klar. Jag gjorde det genom att först sälja för att sedan köpa tillbaka i ISK. När allt redan var påbörjat kom jag på att man kanske kunde flyttat dem istället och det visade sig gå bra mot en avgift på 149 kr. Det alternativet kommer jag ta nästa gång. Det tog 3 vardagar innan jag fick ut försäljningslikviden ur depån vilket gjorde att jag köpte tillbaka Telia Sonera på något högre kurs än jag sålde för utöver spreaden. Inte så kul.

Telia sålde jag för 45.15 kr och köpte tillbaka för 45.27 kr. Securitas sålde jag för 76.6 och köpte tillbaka för 76.7 kr.

Courtaget var 64 kr vid försäljningarna och 69 kr vid inköpen. Anledningen till skillnaden är att jag har över 500 tusen i värdepappersdepån och får därmed lite rabatt.

* Siffran 1904 beror på att jag har ytterligare 96 aktier som jag köpte på Nordea för många år sen och dessa ligger kvar där. Har alltså totalt 2000 aktier.

Efter utdelningen i TeliaSonera handlades aktien under min snittköpkurs och i fredags bestämde jag mig för att göra en rockad från väredpappersdepån till ISK. Passade samtidigt på att flytta Securitas som inte heller varit någon kursraket. Trodde jag skulle kunna plocka ut pengarna från depån direkt men det gick inte. Summan jag sålt för fanns tillgänglig för andra köp men inte tillgänglig för uttag ur depån.

Därför hoppas jag nu att börsen inleder ner på måndag men jag kommer köpa tillbaka oavsett. Daytrading är inget jag kan och jag kommer inte göra några försök att tjäna en hacka på flytten. Innehavet i Securitas var inte så stort så det kunde jag köpa tillbaka direkt genom att låna lite från lönekontot. Men Telia får jag lugna mig med till på måndag.

Nu i efterhand kom jag på att det kanske hade gått att kontakta Skandiabanken och flytta innehaven mellan depåerna med lägre eller till och med kanske utan courtage. Får kolla upp det till nästa gång.

Min strategi när det gäller depåer är att använda ISK för de innehav med så pass hög direktavkastning  att man tjänar på att ha dem i ISK bara med hänsyn tagen till den. För 2014 innebär det en direktavkastning på över 2.04 %

Om jag kan göra en flytt av befintliga innehav utan reavinstskatt så gör jag det men jag flyttar inte innehav som gått upp en massa.

Sedan en tid tillbaka läser och skriver jag en del på Twitter. Oftast handlar det om ett jag slänger ut någon halvt provokativ kommentar för att se vad reaktionen blir. Jag har arbetat en del med Twitter på jobbet ett bra tag så jag har rätt bra koll på vad tjänsten erbjuder men har inte varit någon större användare och kommer nog inte bli det heller.

Twitter kan vara sjukt irriterande ibland. Om många dras in i en diskussion så kan man snart inte skriva nåt alls eftersom allas namn måste vara med i själva tweeten. Samtidigt är det ju det som är hela iden, att man skall tvingas fatta sig kort.

En annan irriterande grej är att när någon hashtag blir lite för populär så blir den snabbt ganska värdelös. I dessa fall brukar taggen helt tas över av de som skriver "Vilket bra initiativ! #snålmad", "Bästa taggen just nu. #snålmånad", "People in sweden are just now having #snålmad" o.s.v.

Det häftigaste med Twitter är att det är social accepterat, iaf vad jag vet, att ställa en fråga eller kontakta precis vem man vill. Och det är dessutom så att man ofta får svar även när det gäller höjdare. Det är inget jag har utnyttjat i någon större omfattning men jag ställde en 'kundtjänstfråga' om cotrtagenivåer till Nordeas chefsstrateg och fick svar. Det var väldigt smidigt iaf för mig. Istället för att ringa till kundtjänst och sitta i telefonkö.

Om ni vill följa mina utspel så heter jag @sparatilltusen