Min flickvän har varit på besök senaste tiden och det har blivit en del shopping. För min del består fynden av två par jeans från Levis, ett par surfshorts från från Harley och 3 par shorts av chinosmodell från Dockers resp. Nauticat. Totalt har de gått på omkring 850 kr vilket jag tycker är riktigt bra. Två av chinosshortsen var på second-hand och resten nytt.

Jag ser två strategier när det kommer till medvetna klädinköp i min omgivning. Dels de som köper dyrt men bra kvalité och på så sätt menar att det blir billigt i längden pga att kläderna håller länge både stilmässigt och slitagemässigt. Dels de som köper så billigt som möjligt - spelar ingen roll om den bara håller ett år för den var ändå så billig. Jag försöker kombinera de två och lyckas faktiskt ibland. Ett bra exempel var mitt köp av en begagnad stickat tröja på second-hand. Jag kan gå ganska länge - ibland flera år - och vara sugen på ett visst plagg och när man minst anar det brukar det man är ute efter dyka upp till ett bra pris. Ibland inom kort och ibland dröjer det länge. Strategin bygger dock på att man tycker det är kul och knalla runt på loppisar och second-hand-butiker såväl som på mellandagsrean.

Det jag tycker är svårast är dels att veta vad jag vill ha och dels att bedöma kvalitén. A och O när det gäller effektiv ekipering är att man sliter ut plaggen, att de kasseras på grund av att de är utslitna, inte att man tröttnat på dem. Därför kan det vara svårt att veta vad man vill ha, att man tycker något är snyggt för tillfället kan präglas av gällande mode och det är inte så lätt att veta om man fortfarande kommer tycka det är snyggt efter sju år. Ett knep kan vara att tänka tillbaka, skulle jag uppskattat plagget för både  5 och 10 år sedan? Är svaret ja är det ett bra tecken. Det gäller att hitta det som är tidlöst och klassiskt.

Det är också en balansgång mellan att bara köpa det man behöver för stunden och att slå till när tillfälle ges. Att bara köpa det man verkligen behöver för stunden har fördelarna att man minimerar att köpa något som man snabbt tröttnar på. Det kan också vara så att om man köper något nytt bidrar det till att man tröttnar på äldre plagg och de blir sedan liggande i garderoben utan att användas särskilt mycket. Det är ju trots allt lite tråkigt att använda de kläder man gillar minst för att man vill slita ut dem - den sortens självdisciplin har inte ens jag. Favoritplaggen används mest oavsett om det är senaste inköpet. Man skall inte heller förringa att även kläder dras med en kapitalkostnad. Kan du skjuta upp ett inköp så tickar räntan på banken under tiden.

Samtidigt kan det vara riktigt kraftfullt att köpa rejält när tillfälle ges. Det är inte varje dag man får riktigt bra priser och så länge plaggen tids nog blir utslitna blir det oftast en bra affär i slutändan.

Slutligen kan jag meddela att den stickade tröjan beskriven ovan så här snart 2 år senare fortfarande är en favorit och den är inte det minsta nopprig och visar inte heller några andra tecken på användning eller slitage.

Efter knappt två månader i Kalifornien, USA har jag gjort en hel del iakttagelser när det gäller amerikaner och pengar. Generellt får jag uppfattningen att småpengar här ges mindre värde. Ibland är det nästan som att en dollar här ses som en krona där hemma.

Man ser sällan något mindre än en dollar hos tiggare och gatumusikanter trots att det finns gott om mynt med mindre valörer. Det ses helt enkelt som snålt att langa upp småmynt, en sedel skall det vara. Att ge en mycket liten summa ses som värre än att inte ge något alls. Och att ge en mycket liten summa finns alla möjligheter till. Encentarna finns fortfarande kvar och dessa har ett värde av ungefär 6.5 svenska ören. Jag har hört att skrotvärdet i mynten är högre än valören och att det är förbjudet att smälta ner dem. Många bryr sig inte om encentarna utan tycker bara de är jobbiga. Det i kombination med att det ses som en förödmjukelse att ge dessa till tiggare eller gatumusikanter gör att det försvinner stora mängder varje år. Dessa får centralbanken ersätta med nya som är betydligt dyrare att tillverka än de en cent som de är värda.

Om man köper en bit tyg i Sverige är det kutym att säljaren lägger på någon centimeter extra när tyget mäts upp och klipps till. Allt för att minimera risken att kunden får mindre än vad den har betalat för. Detsamma gäller inte här. Jag har tankat en del med sedlar och har aldrig varit med om att räkneverket räknat över någon cent. Däremot har räkneverket stannat strax innan ibland. Tror ni en gniden pensionär i Sverige skulle acceptera det? Att få bensin för 99.76 kr när hon lagt på en hundralapp. Det är ju dessutom alltid några droppar kvar i slangen.

Jag har även varit med om en barnota på 17.97 dollar där en växel på 2 dollar lämnades tillbaka på en 20-dollars sedel. Det som inhandlats var två öl för 6.75 kr styck. Så hur kunde 2 * 6.75 = 13.5 dollar bli 18? Jo, oftast ingår inte skatt i de tryckta priserna. På restauranger och barer är det i stort sett alltid så. Dessutom är det ibland nån form av community fee som läggs på. Det har jag sett på en skidort men även i San Francisco. Dessutom var det så att på detta ställa las en service fee på 18% på. Allt som allt gick notan från 13.5 till 17.97 - då borde alltså växeln varit 2 dollar och 3 cent eftersom en tjuga lämnades. Nä nä, när det handlar om så små summor som tre cent är det inte säkert att man får det. Personalen tar för givet att man ändå inte bryr sig eller till och med tycker det är jobbigt att behöva ta hand om dessa småpengar. Amerikanerna verkar inte ha några problem med sånt här. En orsak är väl att de är bättre på att veta när skatt är inkluderat och när det inte är det. Och när ev. community fees och dricks tillkommer.

Dricks är en historia i sig och det har varit uppe i exempelvis Magdalena Ribbings vett och etickett-blogg nyligen. Själv är jag av den bestämda uppfattningen att om man i USA exempelvis äter på restaurang med bordsservering så betalar man runt 15% dricks och detta även om inte servicen och maten varit på topp. Hur det ses att inte göra det är inte helt enkelt för oss svenskar att förstå. Men tänk dig att du har haft hjälp av några kompisar att flytta en hel dag. Det har varit många lådor, mycket tunga möbler, ett piano och en hel del smågrejer i kassar. Ni satte igång vid 10-tiden och vid fyra-tiden på eftermiddagen började det bli färdigt. Du frågar vilka som vill ha flyttpizza och ringer och beställer.

Skulle du nu börja samla in pengar av kompisarna för pizzan eller skulle du bjuda? Ni har ju inte på förhand kommit överens om att det skall bjudas på pizza och du skulle kunna säga att de som inte vill betala får helt enkelt ingen pizza. Att göra så är precis som att inte ge dricks till serveringspersonalen.

Dricks är frivilligt juridiskt sett men inte socialt.

Mitt sista exempel handlar om telefoni. Här ser man inte på numret om det är en mobiltelefon eller fast telefon. Men även här kostar det olika att ringa beroende på mottagartelefon. Så fort man ringer på en annons eller får ett nummer på en lapp kan man alltså inte veta vad det kostar att ringa. Nope, är det ett problem? Nja, amerikanarna bara rycker på axlarna. Den som ringer har säkert råd. Det sammanfattar amerikanernas syn på pengar bra. Det handlar mest om huruvida man har råd här, inte så mycket om man tycker att det är värt pengarna eller inte.

Då var flytten av mina 1904* Telia Sonera och mina 300 Securitas-aktier till ISK klar. Jag gjorde det genom att först sälja för att sedan köpa tillbaka i ISK. När allt redan var påbörjat kom jag på att man kanske kunde flyttat dem istället och det visade sig gå bra mot en avgift på 149 kr. Det alternativet kommer jag ta nästa gång. Det tog 3 vardagar innan jag fick ut försäljningslikviden ur depån vilket gjorde att jag köpte tillbaka Telia Sonera på något högre kurs än jag sålde för utöver spreaden. Inte så kul.

Telia sålde jag för 45.15 kr och köpte tillbaka för 45.27 kr. Securitas sålde jag för 76.6 och köpte tillbaka för 76.7 kr.

Courtaget var 64 kr vid försäljningarna och 69 kr vid inköpen. Anledningen till skillnaden är att jag har över 500 tusen i värdepappersdepån och får därmed lite rabatt.

* Siffran 1904 beror på att jag har ytterligare 96 aktier som jag köpte på Nordea för många år sen och dessa ligger kvar där. Har alltså totalt 2000 aktier.

Efter utdelningen i TeliaSonera handlades aktien under min snittköpkurs och i fredags bestämde jag mig för att göra en rockad från väredpappersdepån till ISK. Passade samtidigt på att flytta Securitas som inte heller varit någon kursraket. Trodde jag skulle kunna plocka ut pengarna från depån direkt men det gick inte. Summan jag sålt för fanns tillgänglig för andra köp men inte tillgänglig för uttag ur depån.

Därför hoppas jag nu att börsen inleder ner på måndag men jag kommer köpa tillbaka oavsett. Daytrading är inget jag kan och jag kommer inte göra några försök att tjäna en hacka på flytten. Innehavet i Securitas var inte så stort så det kunde jag köpa tillbaka direkt genom att låna lite från lönekontot. Men Telia får jag lugna mig med till på måndag.

Nu i efterhand kom jag på att det kanske hade gått att kontakta Skandiabanken och flytta innehaven mellan depåerna med lägre eller till och med kanske utan courtage. Får kolla upp det till nästa gång.

Min strategi när det gäller depåer är att använda ISK för de innehav med så pass hög direktavkastning  att man tjänar på att ha dem i ISK bara med hänsyn tagen till den. För 2014 innebär det en direktavkastning på över 2.04 %

Om jag kan göra en flytt av befintliga innehav utan reavinstskatt så gör jag det men jag flyttar inte innehav som gått upp en massa.

Sedan en tid tillbaka läser och skriver jag en del på Twitter. Oftast handlar det om ett jag slänger ut någon halvt provokativ kommentar för att se vad reaktionen blir. Jag har arbetat en del med Twitter på jobbet ett bra tag så jag har rätt bra koll på vad tjänsten erbjuder men har inte varit någon större användare och kommer nog inte bli det heller.

Twitter kan vara sjukt irriterande ibland. Om många dras in i en diskussion så kan man snart inte skriva nåt alls eftersom allas namn måste vara med i själva tweeten. Samtidigt är det ju det som är hela iden, att man skall tvingas fatta sig kort.

En annan irriterande grej är att när någon hashtag blir lite för populär så blir den snabbt ganska värdelös. I dessa fall brukar taggen helt tas över av de som skriver "Vilket bra initiativ! #snålmad", "Bästa taggen just nu. #snålmånad", "People in sweden are just now having #snålmad" o.s.v.

Det häftigaste med Twitter är att det är social accepterat, iaf vad jag vet, att ställa en fråga eller kontakta precis vem man vill. Och det är dessutom så att man ofta får svar även när det gäller höjdare. Det är inget jag har utnyttjat i någon större omfattning men jag ställde en 'kundtjänstfråga' om cotrtagenivåer till Nordeas chefsstrateg och fick svar. Det var väldigt smidigt iaf för mig. Istället för att ringa till kundtjänst och sitta i telefonkö.

Om ni vill följa mina utspel så heter jag @sparatilltusen

Jag funderar en del på hur det kommer kännas om börserna rasar rejält ännu en gång. De flesta inklusive jag själv är väl ganska säkra på att det kommer men har ingen aning om när. Det skulle inte vara första gången för mig. Jag var med både på IT-kraschen och under finanskrisen. Men det kommer vara första gången som jag sitter på en miljonportfölj.

För att vara psykologiskt förberedd kan det vara intressant att räkna ut hur stor nedgång man klarar för att totalt sett ligga på noll. Själv har jag full historik sedan 1 jan 2010 och större delen av portföljen är ihopsparad efter den tidpunkten. Avkastningen efter skatt har varit 304 129 kr sedan dess.

I dagsläget värderas mina aktier till 825 077 kr och då är det lätt att räkna ut att en sättning på omkring 36 % skulle radera ut hela avkastningen sedan 2010! Det tål att tänkas på och det visar hur stor vinsten är om man lyckas sälja vid rätt tillfälle och sen köpa tillbaka vid rätt tillfälle. Men dessvärre tror jag inte jag är bättre på det än någon annan utan kommer istället låta portföljen följa med ner i dyn samtidigt som jag fortsätter mina regelbundna inköp. Trösten får bli att jag kommer vara väl positionerad för den följande uppgången som förhoppningsvis kommer därefter.

När de flesta andra sparbloggare antar Kanjagbliriks utmaning att snåla järnet en månad så kan jag inte låta bli att istället anta Snålolles geniala idè om att istället ha en Reverse snålmånad - sätta sprätt på hela lönen. Är så bitter för att jag inte kom på den idèn själv.

Här skall spenderas på grejer som jag ändå inte vill ha. Funderar bland annat på att ta en runda med bilen bara för att bränna bensin. Skall se om Priusen klarar en burnout också, lite bränt gummi är aldrig fel. Sen blir det några paket cigg som jag kan leka med på balkongen, tända på och leka att det är skorstenar eller nåt. Lotter blir det också naturligtvis och skall naturligtvis day och swingtrejda. Kommer även göra lite affärer grundat på parametrar som jag inte har en aning om och sen klappa mig för bröstet om det går bra.

Nu finns det ju en massa sevärdheter här i närheten men istället skall jag ge mig iväg en rejäl tur och titta på andra sevärdheter längre bort. Jodå, och lite bankkort med avgifter skall jag skaffa mig och även byta till en bank som tar betalt för att betala räkningar detklart. Kan inte rada upp allt jag skall göra, det här är bara början :)

När jag skrivit mitt teoriprov för körkort här i Kalifornien var det kö för att lämna in det och i den kön började jag prata med en äldre herre. Jag berättade att jag jobbade med mjukvaruutveckling och då sa han att han hade problem med datorn där hemma. Det dröjde inte länge förrän jag frågade om han var intresserad av aktiemarknaden och det visade sig att han var mycket intresserad sedan många år tillbaka.

Han berättade att han spred riskerna mycket och hade runt 50 innehav. Han pratade även om att han nyligen köpt en Mercedes och jag blev naturligtvis nyfiken på hur tät gubben egentligen var. Frågade om vilket hans största innehav var och det gav utdelning. Han sa att det var Charles Schwab och att han hade 38 000 aktier.

Väl framme i luckan tänkte jag inte mycket mer på honom utan jag lämnade in mitt prov som rättades direkt och blev upprymd av att jag blev godkänd. När jag satt mig i bilen för att köra hem knackade det på rutan och där stod han igen. Han ville tacka för pratstunden och först nu sa han vad han hette. Hans namn var Tony Achermann och han skrev teoriprovet för att han nyss fyllt 90 år och från och med 70 måste man skriva om det var femte år. Som av en reflex frågade jag om han ville ha hjälp med datorn där hemma. Jag var nyfiken på hur han bodde. Det slutade med att han bjöd hem mig på middag samma kväll och det var väl lika bra att jag körde efter honom i hans Merca direkt.

I lagom takt drog han iväg och jag efter genom stadsvimlet. Vi körde på en bit och kvarteren började bli lite mer risiga. Vad är det här tänkte jag. Men helt plötsligt så är vi inne i helt andra kvarter med stora villor. Samtidigt börjar det luta uppåt och ju högre vi kommer ju maffigare blir villorna. Efter många stopp-skyltar, som finns vida varenda korsning, svänger han av på en uppfart och vi är framme. Huset var maffigt men inte så vansinnigt stort som de runt omkring. Senare fick jag veta att området hette Hillsborough och är ett av de mest välbärgade områdena i hela USA.

Nu kommer hans yngre fru ut och hon ser minst sagt förvirrad ut när hon ser att jag är med. Hon tittar på mig som om jag bara väntar på att få komma in och sno med både det ena och andra. Men jag lyckas prata mig innanför murarna och där var en trädgård med pool i sedvanlig ordning.

Medans Tony börjar med maten sitter jag och frugan som hette Helga vid datorn. Även om jag nu kommit in är det tydligt att Helga är mycket obekväm med situationen, jag tänker att det släpper väl snart och det skulle visa sig stämma. Fördomsfull som jag är trodde jag att han började med maten för att Helga inte skulle bli fullständigt vansinnig men senare visar det sig att han innan han blev pensionär jobbat som kock och nog fixade den mesta maten där hemma.

Helga och Tony frågade om skatterna när det gällde aktiehandel i Sverige och jag förklarade så gott jag kunde. I USA är det annorlunda, här finns en särskild punktskatt på korta aktieaffärer men det är inte det enda. Lön, reavinst, utdelningar med mera skattas nämligen som inkomst allt ihop och procentsatsen beror på hur mycket man tjänar och kan gå upp mot drygt 40 procent för de som tjänar mycket. Nu blev det ännu mer tydligt varför Buffet är så mycket emot utdelning i Berkshire Hathaway. De klagade mycket på Obama och tyckte i stort sett allt han gjorde var fel. Särskilt de åtgärder som gick åt det socialistiska hållet. Det kändes lite konstigt att sitta där i det fina huset i det fina området med några multimiljonärer som klagade på att de fick betala skatt som gick till matkuponger och sjukvård till de som inte har lika gott ställt.

Men samtidigt förstår jag dem något. De rika i USA får till skillnad mot de i Sverige inte mycket tillbaka för det de betalar in. Dagis är svindyrt och sen är det privatskola hela vägen till universitetsexamen som gäller. Sen får arbetsgivaren stå för sjukförsäkring och någon allmän pension är det inte mycket med.

Det stod snart ganska klart att Tony och Helga inte haft några vansinnigt höga löner utan det var istället sparande och investeringar som hade tagit dem dit de var. Jag fick inte heller intrycket att de var några stjärninvesterare utan det var tron på aktier som investering och frånvaro av köp av orimligt värderade bolag under lång tid som hade räckt.

Själv har jag ännu inte mött någon, som regelbundet investerat på börsen under lång tid, och blivit missnöjd. Däremot har jag mött ett flertal som gjort några fåtal affärer, blivit brända, för att sedan helt avstå. Det känns bra.

Det är mycket snack om bostadsbristen i dessa dagar och den trendiga perfekta lösningen på mångas läppar nu är att det måste byggas mer bostäder. Gärna billiga centrala hyresrätter i Stockholm.

Jag vågar påstå att dagens bostadsbrist inte beror på bristen på bostäder i stort utan snarare att vissa platser att bo på är mer populära än andra och just där blir det brist, det är de större städerna som lockar. Att kompensera detta genom att bygga blir aldrig billigt eftersom det är de centrala delarna av de större städerna som lockar mest och klart det blir dyrt att bygga där.

Tänk allsvenskan i fotboll. Den vill naturligtvis många spela i och det spelar inte så stor roll hur många sämre ligor man skapar under. Det kommer fortfarande vara många som vill spela i högsta ligan och det kommer vara 'brist' på platser i högsta ligan.

En annan aspekt är att det är ju just det faktum att många bor på en begränsad yta som verkar locka just nu. Och lösningen som alla verkar tror på är att bygga mer där - och därmed kommer det bo ännu fler och göra det än mer attraktivt. Det finns många städer runt om i världen och jag har svårt att tro att det finns ett enda exempel där man lyckats får ner bostadspriserna genom att bygga en massa nytt. Snarare är det så att ju större staden blir ju mer attraktiv blir den och därmed också dyrare.

Man kan tro att många även tvingas flytta till storstadsregionerna på grund av att det är där jobben finns. Det ligger en del i det men det är inte hela sanningen. Fråga någon som har försökt rekrytera spetskompetens till en mindre ort i norra sverige så skall du se.

Jag tycker mer fokus borde ligga på att utnyttja de befintliga bostäderna mer effektivt. Även om inte det heller skapar mindre brist i de mest populära områdena. Men jämfört med att bygga nytt så vinner vi alla på effektivisering samhällsekonomiskt genom lägre kostnader för boende i snitt. En åtgärd som bara hade haft positiva effekter vore om de som bor för stort flyttades till mindre. Det är ju inget man bara kan bestämma sig för att göra men man skulle kunna göra en skatteväxling för att i alla fall inte missgynna fenomenet.

- Minska ränteavdraget successivt
Ränteavdraget ger mest till de som bor stort och dyrt. Det ger effekten att man inte själv behöver ta konsekvenserna av sitt stora och dyra boende fullt ut och vinner därför inte så mycket på att flytta till mindre och billigare. För att inte sätta en massa hushåll på pottkanten borde ändringen införas successivt under flera år för att ge möjlighet till alla att anpassa sig.

- Inflationskompensera reavinstskatten
Pengarna från det minskade ränteavdraget kan användas till att reformera reavinstskatten på bostäder. För de som byggt eller köpt för 20-30 år sedan och idag sitter i onödigt stora boenden med utflyttade barn får i stort sett betala reavinstskatt på hela försäljningspriset vid en flytt. Köper man nytt kan man begära uppskov med det innebär att man tvingas in i en skuld till staten vilket inte är så lockande för många. Om man tittade på den inflationsjusterade vinsten istället skulle den effekten utebli. Betydligt fler om än naturligtvis inte alla med onödigt stora boenden skulle flytta till mindre. Samtidigt skulle snabba bostadsklipp beskattas i vanlig ordning.

Till USA kan man åka på turist eller i affärer i upp till 3 månader utan visum. Man skulle kunna tro att jag är här i affärer men det är jag inte enligt de definitioner som gäller. Jag har därför en form av arbetsvisum som kallas L-1.

Med det kommer en hel massa administration och besvär jämfört med att vara här som turist. En del i detta är att jag inte får köra på mitt svenska körkort under hela perioden utan måste skaffa Kaliforniskt körkort och i veckan var jag på DMV(Department of Motor Vehicles) och inledde den processen.

Min tanke var att hämta en blankett och ev. fylla i och lämna in den. Väl där var det en rätt lång kö till anmälningsdisken och det vara bara att ställa sig. Omkring 40 minuter senare kom jag längst fram och fick min blankett och blev anvisad att fylla i den och komma fram till disken igen när det var klart. Jag fyllde i och funderade lite på vad jag skulle göra sen. Försöka smita före kön eller ställa mig sist igen. Valet föll på att ställa mig sist igen.

Väl framme andra gången fick jag en kråka på blanketten och en nummerlapp. Det var en hel del diskar som behandlade oss med nummerlapp men hann ändå ta en promenad och vänta en stund innan det blev min tur. Fick dra fram passet, ett intyg från immigrationsmyndigheten och lämnade in blanketten som jag nyss fyllt i. Mannen bakom disken knappade på datorn och frågade om det mesta som jag redan skrivit på blanketten samt avkrävde mig på 33 dollar. Det slutade med att jag fick nya papper med div kråkor och stämplar och blev anvisad att ställa mig i kö till disk nummer 18.

Vid disk 18 var det kort kö och där fick jag skriva namnteckning och ta ett foto. När jag trodde allt var klart får jag ett teoriprov i handen. Visste att jag skulle behöva göra ett sådant men trodde att jag skulle behöva boka tid för det. Som tur var hade jag redan titta lite på testproven som fanns på hemsidan och det var bara att hoppas på det bästa.

Många frågor tycker jag var rätt lätta men det var även en hel del som jag inte var säker på utan fick chansa på det av de tre svarsalternativen som jag bedömde som mest sannolikt. Väl klar med provet var det kö igen för att lämna in det och i de kön började jag prata med en man vid namn Tony Achermann som jag skall berätta om vid senare tillfälle. Provet rättades direkt vid inlämning och lättnaden var stor nä jag fick besked att jag haft 3 fel på de 36 frågorna. Gränsen för godkänt var 6 fel. Missade bland annat på vilken alkoholgräns som gällde för att köra. 0.01%, 0,008% eller 0,005%. Jag chansade på 0.005%(0.5 promille) men rätt svar var 0.008%.

Detta resulterade i att jag fick ett tillfälligt körkort i avvaktan på uppkörning som jag bokade in 8:e april.

Kan säga att amerikanarna själva inte är imponerade av deras myndigheter här, DMV är inget undantag. Men även om det var en hel del väntetid, allt som allt tog det hela eftermiddagen, så tycker jag att det var ganska smidigt trots allt. Hoppas nu bara att jag klarar uppkörningen.